Orm på tomten

Alla Sveriges grodor, ödlor och ormar är fridlysta

Alla vilda arter av grodor, ödlor och ormar är sedan den 1 januari 2000 fridlysta i hela landet.

Sedan tidigare är även alla grod- och kräldjur i Danmark och Norge fridlysta.

Huggormen är liksom övriga ormar fridlyst, men om den påträffas på tomtmark får man infånga och flytta den. Om det inte är möjligt att fånga ormen och någon annan lämplig lösning inte finns får man döda den. Tips om vad man kan göra för att undvika huggorm på tomten finns längre ner på sidan.

De vanligaste arterna (kopparödla, mindre vattensalamander, skogsödla, vanlig groda, vanlig padda och åkergroda) får man ta upp och studera om man inte flyttar dem från platsen och snarast sätter tillbaka dem där de infångades. Man får också samla in rom och yngel i begränsad omfattning och förvara dessa för studier av utvecklingen. När ynglen har utvecklats till vuxna djur ska de snarast sättas tillbaka på den plats som de samlades in på.

Det generella undantag för forskningsändamål som tidigare har gällt fridlysta grod- och kräldjur är numera upphävt. Det innebär att man måste ansöka om dispens hos den berörda länsstyrelsen om man vill samla in grodor eller kräldjur för sin forskning.

Orm på tomten

Vårsolen lockar fram ormarna ur sina gömställen. Det är inte alltid så lätt att veta vad man ska göra när man upptäcker en orm på sin tomt. Observera att alla ormar i Sverige numera är fridlysta. Här får du information och tips om ormar, ormbett och ormrädsla.

Vilken sorts orm är det?

Huggorm

Huggormen är brun eller grå och känns lätt igen på det mörka sicksack-bandet längs ryggen.

Ibland är den helsvart och då framträder inte bandet.

Kännetecken för huggormen:
* Brunröd kant kring ögats pupill
* Huvudet täckt av små plåtar
* Den är relativt tjock och stubbsvansad jämfört med snokarna

Huggormen är fridlyst.

Vanlig snok

Den vanliga snoken är grå eller svart. Dess tydligaste kännetecken är de ljusa ”öronfläckarna”. Svarta snokar kan dock sakna öronfläckar och liknar då svarta huggormar. Den vanliga snoken, eller vattensnoken, är inte farlig.

Kännetecken:
* Ögat är svart med en smal gul pupillkant
* Hjässan täcks av stora ”plåtar”
* Kroppen är slankare och blankare än huggormens
* Den är ofta tecknad med rader av svarta fläckar längs sidorna

Snoken är fridlyst.

Hasselsnok

Hasselsnoken är gråbrun och har två rader mörka fläckar längs ryggen. Dessa kan helt eller delvis flyta ihop till band. Hasselsnok förväxlas ofta med huggorm, men är helt ofarlig.

Kännetecken:
* Tvåfärgat öga (gult och brunt)
* Mörkt streck på sidan av huvudet genom ögat
* Stora ”plåtar” på hjässan
* Slankare och blankare kropp än huggormens
* Helt släta fjäll (hos vanlig snok och huggorm har fjällen en svag längsås)

Hasselsnoken är fridlyst.

Kopparödla

Kopparödlan har inga ben. Den har en styv, glänsande, ljust gråbrun kropp. På undersidan har den små fjäll istället för breda bukplåtar. Kopparödlan är helt ofarlig och fridlyst.

Hur blir man av med ormar på tomten?

Alla sorters ormar är fridlysta i Sverige, liksom i Norge och Danmark. Detta innebär att det är förbjudet att döda, skada eller fånga ormar och deras ägg och ungar. En huggorm som påträffas på tomten får dock infångas och flyttas. Endast när detta inte är möjligt, och någon annan lösning inte finns, får huggormen dödas.

Om man fångar en huggorm bör man flytta den till något lämpligt ställe, minst ett par kilometer bort. Men att förflytta huggormar är inte att rekommendera om du inte är van vid att handskas med ormar.

Det säkraste sättet att göra tomten ormfri är att se till att den inte är attraktiv för ormarna.

Exempel:
* Avlägsna rishögar
* Sätt finmaskigt nät för hål i husgrunder
* Kontrollera näten för källarventiler
* Håll gräset kortklippt
* Se till att komposter och lövhögar inte ligger intill husen

Huggormen är ett nyttigt djur som håller efter sorkar och möss. Den kan vara obehaglig att ha på tomten om där finns småbarn och hundar, men annars bör den lämnas ifred. Den går aldrig till anfall och biter inte om man inte trampar nästan rätt på den. Långbyxor ger ett visst skydd mot ormbett

Rädsla för ormar

Rädsla för ormar är svår att övervinna. Ibland kan det lyckas om den ormrädde får se en van person lugnt och stillsamt handskas med till exempel en snok. Men man bör aldrig skrämma barn för ormar, utan istället berätta att det kan göra ont att bli biten och att man kan bli mycket dålig efter ett huggormsbett.

Åtgärder vid huggormsbett

Ta det lugnt! Ingen panik. Ta det lugnt!

* Den ormbitne bör vila och den bitna kroppsdelen hållas så stilla som möjligt, gärna i högläge.
* Bettstället lämnas helt ifred. Man får inte suga, skära, eller klämma. Använd inget avsnörande förband.
* Kontakta alltid sjukhus eller vårdcentral om du har blivit biten av en orm.

Särskilt allvarligt är det
* Vid bett på bålen, halsen eller huvudet
* Då ett barn, en gravid kvinna eller en äldre person blivit biten

Giftinformationscentralen informerar och ger råd om förgiftningar.

Den nås dygnet runt på tel. 08-33 12 31 eller via 112.

Det är inte säkert att det blir några följder alls av ett huggormsbett. Om ingen reaktion följer kan det bero på att inget gift insprutats. Men oftast svullnar det bitna stället, blir ömt och så småningom missfärgat. Efter ett kraftigt bett kan man få värk och svårt att sova ett par nätter. Ibland får man svårare att röra lederna närmast bettstället under några veckor. Vid sådana starka reaktioner skall den bitne alltid behandlas på sjukhus.

Mer att läsa

Sveriges groddjur, ödlor och ormar, av Ingemar Ahlen, Claes Andrén och Göran Nilsson. Naturskyddsföreningen 1992.

Grod- och kräldjur i Norden, av Tomas Cedhagen och Göran Nilsson. Fältbiologerna 1991.

Reptiler och amfibier i Europa, av E.N. Arnold och J.A. Burton. Albert Bonniers Förlag AB 1978.

Artiklar i Forskning & Framsteg 6/1981 (K. Hugdahl om ormrädsla) och 5/82 (C. Andrén och G. Nilsson om huggormens vanor).

Informationen har hämtats från foldern Orm på tomten, som tidigare gavs ut av Naturvårdsverket i samarbete med Naturhistoriska Riksmuseet. Ursprungstexten, som har uppdaterats, var författad av Etienne Edberg och Carl Edelstam.

Länk till Naturvårdsverket: http://www.naturvardsverket.se